spmh

Nu känner jag ingen motivation längre. Självklart ska det komma en fucking jävla motgång nu när jag försökt se så framimot detta jävla år. Jag känner mig på jätte dåligt humör och tyvärr kommer det gå ut över alla idag. Men utöver detta så kommer det bara mer och mer problem som jag inte vill eller orkar tänka på men som självklart dyker upp. Det finns faktist ingen som förstår egentligen, folk säger att dom gör det men när sanningen är framme så fattar dom ingenting. Folk tror jag berättar allt för dom, speciellt mina nära och kära, men det finns tusentals hemligheter som bara jag vet för om jag berättar dom så blir dom till verklighet och så länge jag skyddar mina hemligheter så kan dom inte såra mig heller. Jag ser mig själv som en stark person, eftersom jag sällan bryter ihop, men det känns just nu att jag är väldigt nära och när den dagen kommer då vill inte ens jag leva. Hur många människor har jag inte försökt prata med om detta? flera hundra, men ingen verkar lyssna, ingen verkar vilja hjälpa, så varför ska jag ens fortsätta kämpa? jag vet inte ens varför jag kämpar för att hålla huvudet högt. Men när jag inte kommer på fler anledningar än vad jag redan har, så vad gör man då?

På fredag flyttar jag, då kommer den dagen jag alltid har väntat på, men vad händer sen då ? alla saker som gör mig livrädd kommer jag få ta itu med, alla saker som är sanningen har jag sett som lögn, men kommer jag vara tvungen att öppna mig? I några veckor nu har jag grubblat och grubblat, jag har tillochmed varit elak mot min egen mormor, jag har varit elak mot mamma, och jag vägrar att ringa upp eller fara och hälsa på pappa, men jag känner mig så sviken, Och det är synd att ingen förstår, men innerst inne tror jag inte att jag förklarat allt. Men jag menar hur roligt är det att berätta för sina nära och kära hur man mår? och varför man mår så, och berätta att man har mardrömmar sen barndomen och att man inte har nån trygghet in i framtiden. Jag vet att många säger till mig ; jag finns alltid här för dig, men det räcker inte, det tar inte bort min ångest och min rädsla, det får mig inte heller att sluta spy av tankarna, det får mig inte att vilja bara lägga mig ner och skrika.

Mina motgångar ser jag som erfarenheter, men även fast en motgång kan vara bra så känner jag mig så sliten. I början känner man alltid att allt är omöjligt men i slutändan så blir allt mycket bättre. Men detta har ingenting egentligen om min motgång idag utan detta handlar väl egentligen om hela mitt liv, alla rykten, alla sanningar, alla skrik m.m

Jag vet inte hur jag ska ta mig till, jag vet inte vad jag ska göra, jag  vet bara en sak .... att detta måste jag klara för mig själv, och klarar jag inte det, då är detta slutet för mig. Tack & adjö