Jag har försovit mig!
Helvetes jävla skit !
Jag lovade mig själv att inte försova mig nå mer för jag missar så jävla mycket, speciellt på torsdagar så jag har webbdesign. Har inte varit där på rätt många gånger nu och jag borde verkligen gå dit och försöka ta igen. Det värsta är bara att jag fattar ingenting och sen upptäckte jag typ i början att kursen inte är något för mig, men ändå fick jag inte byta`? så varje torsdagsmorgon så har jag ingen motivation att stiga upp före 08:10 ( måste minst kliva upp 20 minuter innan jag börjar ) eftersom det är ju gåavstånd. Men ändå så pallrar jag inte mitt arsle dit. De värsta är att jag är iskall på morgonen och orkar inte bry mig om nånting, men som nu när jag har vaknat så har jag stor ångest, jag vill nästan bara börja gråta för jag är rädd att det ska bli som första året, att jag inte ska klara detta. Det känns som att jag nu har gått jätte mycket framåt, men jag är beredd på att jag snart ska få någon slags motgång. Jag har aldrig tyckt skolan har varit så särskilt viktig som nu, även fast den suger så stöttar jag den. Men i hela mitt liv har jag fått höra hur dålig jag är och att jag aldrig kommer att kunna ta studenten, men jag är fortfarande kvar? men samtidigt så är det nånting som säger mig att ; det är för bra för att va sant... så min fråga är, vad kommer hända härnäst?
Jag lovade mig själv att inte försova mig nå mer för jag missar så jävla mycket, speciellt på torsdagar så jag har webbdesign. Har inte varit där på rätt många gånger nu och jag borde verkligen gå dit och försöka ta igen. Det värsta är bara att jag fattar ingenting och sen upptäckte jag typ i början att kursen inte är något för mig, men ändå fick jag inte byta`? så varje torsdagsmorgon så har jag ingen motivation att stiga upp före 08:10 ( måste minst kliva upp 20 minuter innan jag börjar ) eftersom det är ju gåavstånd. Men ändå så pallrar jag inte mitt arsle dit. De värsta är att jag är iskall på morgonen och orkar inte bry mig om nånting, men som nu när jag har vaknat så har jag stor ångest, jag vill nästan bara börja gråta för jag är rädd att det ska bli som första året, att jag inte ska klara detta. Det känns som att jag nu har gått jätte mycket framåt, men jag är beredd på att jag snart ska få någon slags motgång. Jag har aldrig tyckt skolan har varit så särskilt viktig som nu, även fast den suger så stöttar jag den. Men i hela mitt liv har jag fått höra hur dålig jag är och att jag aldrig kommer att kunna ta studenten, men jag är fortfarande kvar? men samtidigt så är det nånting som säger mig att ; det är för bra för att va sant... så min fråga är, vad kommer hända härnäst?
Kommentarer
Trackback
